Jag saknar farmor. Men som tur är blir jag numer glad när jag tänker på henne, med tanke på alla det underbara minnen jag har av henne. Min farmor, mitt ideal. Farmor och farfar var det gulligaste paret jag nånsin sett. Ni har visat mig att det går att leva gifta tillsammans enda tills döden skiljde er åt.

Jag kommer ihåg en dag, bara någon vecka efter att farmor dött. Jag gick hem efter skolan och solen var halvvägs ner på himlen. Det kändes som en sån där härlig sommarkväll, trots att det var mitten av oktober. Det fanns ett sånt där ulligt gulligt litet moln, så som man brukade rita moln när man var liten. Det var så vackert. En härlig känsla spred sig i kroppen när jag insåg att på det där molnet satt min farmor och vakade över mig, vakade över alla barn och barnbarn, nära och kära. Och jag visste att farmor hade det bra nu, hon hade ingen cancer längre och hon var inte ett dugg senil. Hon var med sina föräldrar och syskon igen. Sen dess har jag tänkt på farmor med ett leende.

Älskade farmor

Wera

"Nu så e de så att det är jul igen, jul igen, jul igen,

nu e de så att det är jul igen!" :D Jahopp, bara 12 dagar kvar till julafton nu då. Måste köpa julklappar. Har ingen aning vad jag ska köpa till lille pappisen, så jag får ut och leta reda på nåt spännande:D