Livet är så jävla orättvist! Jag fattar nog knappt själv hur jävla bra jag har det, jag har så mycket och det börjar bli lättare att se det just nu faktiskt. För min kusin har det så sjukt svårt. Hon har alltid haft jättemkt energi och krävt mkt uppmärksamhet. Hennes storebror har då istället blivit väldigt tyst och tillbakadragen. Hon är bara två veckor yngre än mig, så jag har inte fattat så mkt av vad som händer förens nu.

Jag visste att hennes föräldrar skillde sig när hon var liten och att dom hade det tufft. Hon bråkade mkt med sin bror. Nu träffas dom aldrig, det är jämnt bara en av dom som kommer på kalas med släkten. Och det är så svårt för mig att förstå, för min bror betyder så mkt för mig.

Men för ett årsen berättade pappa att hon kanske skulle bli bortaddopterad, för att hon rymde hemifrån och slogs och min farbror klarade inte av henne. Jag grät länge, för det lät ju så himla hemskt. Och visst hade jag hört om många som blivit bortaddopterade, men inte nån jag kände, och jag trodde verkligen inte att min kusin skulle bli det!

Vi har trots allt komit varandra närmare nu. Och hon bor hos en fosterfamilj men är med på en del släktkalas och är glad för det mesta. Hon har det fortfarande svårt, och jag vet inte vad jag ska göra. Men jag försöker visa att jag finns där för henne...

Jag skulle så gärna vilja att hon kunde ha det lika bra som jag. Varför har jag fått det så bra, och hon haft sån otur? Jag fattar inte!

Jag har haft skitkul idag! Vart med Blueberry och Kort på stan och vi åt HELA tiden. För inte så längesen när jag inte kände Kort så bra tyckte jag att hon mest var jobbig, men hon är supersnäll och skitrolig. Vi höll på att sepa och dom mobbade mig för att jag kallar en korvkiosk "Nisses korvkiosk" och ingen fattar vad jag menar när jag säger så:D Jaha, det här var väl ett av mina upp, dröjer nog inte så länge innan ett av mina ner kommer, men så är det kanske när man är tonåring. Vad vet jag, jag har ju aldrig varit tonåring förut.

Upp och ner eller uppochner?

Ibland är jag skitglad och ibland så sur så jag känner för att slå till nån. Ganska ofta nuförtiden känns allt uppochner, inget är som det ska vara. Är det inte det ena så är det de andra. Men jag borde ju vara så jävligt lycklig, jag har allt alla kan drömma om, ändå finns det så mkt att vara lessen över:/

1:a gången

Magnus Uggla

När jag var 6-7 år hade vi en fritidslärare, Mackan, som spelade gitarr. Han lurade i mig och en kompis att det var han som skrivit den. Vi älskade när han spelade och sjung den för oss, den är så fiin. Först många år senare kom jag på att det var MUgglas låt. Den är i allafall på min topplista från älsklingsminneslåtar, om man nu kan säga så:)

Seriöst, jag behöver nån att prata med, nån som bara lyssnar utan att tänka på annat eller avbryta, nån som kan känna igen sig, nån som kan hjälpa mig och trösta mig, nån som FÖRSTÅR mig! Varför ska det vara så svårt för folk att förstå vem jag är? Okej, jag vet varför. Men det vore så mycket enklare om nån bara kom fram till mig och sa "Hej, jag ser att du behöver prata med nån. Jag lovar att lyssna på allt du har att säga." eller nåt sånt. Igentligen borde jag väl berätta, men mina kompisar LYSSNAR inte på det sätt jag behöver någon som lyssnar. Dom ska jämnt avbryta och berätta nåt annat som har hänt dom som tydligen är MYCKET värre!

Jag ska försöka träffa Manda snart, hon är den av mina kompisar som lyssnar bäst. Fast hon gillar också att prata, men förhoppningsvis kan jag få prata ut om en del.

"Allt som glimmar,

är inte guld"

Nämen gud, Storebror har vart i Norge sen i söndags och kommer hem inatt. Eftersom att jag åker imon kommer jag inte att få träffa honom förens på lördag eller kanske till och med söndag. Nu blev allt himla deppigt plötsligt. Hehe kom på en sak: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge:D

Brukar man ju säga, så får väl vänta lite till då.

Shit, sitter och lyssnar på sorgsen musik och läser att många av mina nära kompisar kommer att byta skola snart. Varför måste alla överge mig hela tiden, jag vet att det inte är så, men det känns så just nu.

Aja, imon ska jag åka på cup i Jönköping. Det kommer säkert att kännas mycket bättre då:D Det blev ju väldigt glatt det här inlägget då, men;

Keep smiling,

keep shining