Ahhh, jag har kort hår. Okej inte jättekort, men mycke kortare än jag haft på typ 6 år. Jag känner mig jättesöt i de, blev så himla mycket bättre än vad jag trodde det skulle bli.

Nu har storebror fyllt 17. Det är så konstigt för jag tänker att han är typ 15 fortfarande, för det var ju inte så längesen, eller? Det senaste har tiden gått så fort, och jag är rädd för att han snart ska flytta hemifrån, jag vill inte det. Jag vill ha honom här hemma hos mig, det kommer att bli så tomt. Han betyder verkligen jättemycket för mig. Jag ska verkligen försöka att njuta av det sista åren nu. Hoppas bara att han inte flyttar så långt bort, då vet jag inte vad jag skulle göra.

Tack för att du lyser upp min vardag<3

Kramar är hälsosamt

Det hjälper kroppens immunförsvar

Det botar depressioner

Det minskar stress

Det befrämjar sömn

Det är stärkande

Det är föryngrande

Det har inga obehagliga biverkningar

Det är inget mindre än en mirakeldrog

"Det är då skönt

med någon som lyssnar

och kommer med råd

istället för tystnad.

En hjälpande hand,

en tröstens stämma…

En bror är det bästa

som man kan ha hemma."

Min idol,

min storebror<3

Jag är rädd för telefoner. Inte så att jag tror att den ska hoppa upp och bita mig, utan mer att jag inte gillar att prata i dom. Det är helt okej att prata korta stunder med mamma och pappa, och kompisar går ju det med. Men jag kan få lite halvt panik bara jag ska ringa till närmsta släkten och berätta att jag ska ha kalas den tiden och jag önskar mig det o det o.s.v Det är rätt sjukt faktiskt, men min pappa har heller aldrig riktigt gillat att prata i telefon, fast nu sitter han i telefon på jobbet nästan hela tiden. Och min storebror gillar det inte heller, så det går väl i familjen. Och jämnt när det ringer går det minst fem signaler innan alla svarar på en gång, om inte mamma svarar. Fast det värsta är att alla förväntar sig att jag ska svara, så om ingen svarar så blir dom mest arga på mig. Aja, det är väl som med all rädsla, att man får vänja sig vid det och öva bort det.

"Va dig själv,

det finns redan så många andra"

När pappa först kom hem och berättade att farmor var borta. Kramade jag bara honom och storebror. Jag visste inte vad jag skulle göra bara. Farfar och en av mina farbröder kom till oss och åt. Jag skulle på mitt fotbollsläger senare och var lite orolig för hur det skulle gå. Halv tre skulle vi åka in för att ta ett sista farväl av farmor, och direkt efter skulle jag till lägret. Jag gick upp till mitt rum för att hämta mina grejer. Då blev det klart för mig, och jag började storgråta. Jag grät hela bilresan, men när vi väl var där och såg farmor så fridfull, tog tårarna slut, jag snyftade lite bara, men det var allt. När vi gick hade jag en härlig känsla i hela kroppen, jag visste att farmor hade det bra och att hon slapp lida mer. 

"Se aldrig sur ut,

för vem vet vem som kan bli förälskad i ditt leende."