Upp och ner eller uppochner?

Ibland är jag skitglad och ibland så sur så jag känner för att slå till nån. Ganska ofta nuförtiden känns allt uppochner, inget är som det ska vara. Är det inte det ena så är det de andra. Men jag borde ju vara så jävligt lycklig, jag har allt alla kan drömma om, ändå finns det så mkt att vara lessen över:/

1:a gången

Magnus Uggla

När jag var 6-7 år hade vi en fritidslärare, Mackan, som spelade gitarr. Han lurade i mig och en kompis att det var han som skrivit den. Vi älskade när han spelade och sjung den för oss, den är så fiin. Först många år senare kom jag på att det var MUgglas låt. Den är i allafall på min topplista från älsklingsminneslåtar, om man nu kan säga så:)

Seriöst, jag behöver nån att prata med, nån som bara lyssnar utan att tänka på annat eller avbryta, nån som kan känna igen sig, nån som kan hjälpa mig och trösta mig, nån som FÖRSTÅR mig! Varför ska det vara så svårt för folk att förstå vem jag är? Okej, jag vet varför. Men det vore så mycket enklare om nån bara kom fram till mig och sa "Hej, jag ser att du behöver prata med nån. Jag lovar att lyssna på allt du har att säga." eller nåt sånt. Igentligen borde jag väl berätta, men mina kompisar LYSSNAR inte på det sätt jag behöver någon som lyssnar. Dom ska jämnt avbryta och berätta nåt annat som har hänt dom som tydligen är MYCKET värre!

Jag ska försöka träffa Manda snart, hon är den av mina kompisar som lyssnar bäst. Fast hon gillar också att prata, men förhoppningsvis kan jag få prata ut om en del.

Nämen gud, Storebror har vart i Norge sen i söndags och kommer hem inatt. Eftersom att jag åker imon kommer jag inte att få träffa honom förens på lördag eller kanske till och med söndag. Nu blev allt himla deppigt plötsligt. Hehe kom på en sak: Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge:D

Brukar man ju säga, så får väl vänta lite till då.

Shit, sitter och lyssnar på sorgsen musik och läser att många av mina nära kompisar kommer att byta skola snart. Varför måste alla överge mig hela tiden, jag vet att det inte är så, men det känns så just nu.

Aja, imon ska jag åka på cup i Jönköping. Det kommer säkert att kännas mycket bättre då:D Det blev ju väldigt glatt det här inlägget då, men;

Keep smiling,

keep shining

NU VET JAG!!

Jag har länge vetat att jag vill bli jornalist när jag blir stor(låter lite klyschigt), men nu vet jag exakt vad jag vill göra. Jag vill skriva krönikor, eller vad det nu heter. Då kan jag skriva precis vad jag tycker och tänker om nästan vad jag vill, det är ungefär som här, men ändå så mycket mer. Och jag älskar att läsa andras krönikor, det är så äkta.

Keep smiling,

keep shining!

And everything will be okay

Ibland om det har hänt något så tänker jag att jag verkligen måste prata med den personen om det. Och jag tänker igenom och vet precis vad jag ska säga och vad personen kommer att svara. Jag kan sitta så hur länge som helst, men längst inne vet jag att jag antagligen aldrig kommer att säga nåt av allt det till personen. Men jag gör det jämnt, och jag har kommit på att det är bra sätt att bearbeta saker utan att behöva bekymra någon annan med mina problem. Missförstå mig inte, jag VILL verkligen säga alla det där sakerna, men jag vet inte om det är så att jag helt enkelt inte vågar eller vad det nu kan va. Och jag vet att det är bättre att prata med någon om man har problem eller det är jobbigt, men jag har så svårt för det. Jag tänker oftast att "Men varför ska hon/han behöva oroa sig för mig, dom har väl egna problem.". Men det har blivit bättre jag pratar mer med andra om mina känslor nu än för bara två årsen.