Nu har storebror fyllt 17. Det är så konstigt för jag tänker att han är typ 15 fortfarande, för det var ju inte så längesen, eller? Det senaste har tiden gått så fort, och jag är rädd för att han snart ska flytta hemifrån, jag vill inte det. Jag vill ha honom här hemma hos mig, det kommer att bli så tomt. Han betyder verkligen jättemycket för mig. Jag ska verkligen försöka att njuta av det sista åren nu. Hoppas bara att han inte flyttar så långt bort, då vet jag inte vad jag skulle göra.

Tack för att du lyser upp min vardag<3

Jag är rädd för telefoner. Inte så att jag tror att den ska hoppa upp och bita mig, utan mer att jag inte gillar att prata i dom. Det är helt okej att prata korta stunder med mamma och pappa, och kompisar går ju det med. Men jag kan få lite halvt panik bara jag ska ringa till närmsta släkten och berätta att jag ska ha kalas den tiden och jag önskar mig det o det o.s.v Det är rätt sjukt faktiskt, men min pappa har heller aldrig riktigt gillat att prata i telefon, fast nu sitter han i telefon på jobbet nästan hela tiden. Och min storebror gillar det inte heller, så det går väl i familjen. Och jämnt när det ringer går det minst fem signaler innan alla svarar på en gång, om inte mamma svarar. Fast det värsta är att alla förväntar sig att jag ska svara, så om ingen svarar så blir dom mest arga på mig. Aja, det är väl som med all rädsla, att man får vänja sig vid det och öva bort det.

Jag tror nog inte på sånt skrock som t.ex Fredag den 13, eller sånt. Inte så mycket iallafall. Jag erkänner att jag kan tänka lite på om jag har haft otur idag då. Men idag har varit en jättebra dag, provet i musik idag gick så bra det bara kunde och kusiin samlade på kramar. Jag halkade och ramlade visserligen en gång, men började bara gapskratta och gick runt och sepade lite med mina kompisar. Nu får vi bara hoppas att varken Calle eller Mariette åker ut ur Idol. Fast det kommer nån av dom säkert göra bara för att jag skrev så nu då, aja det är inte direkt jordens undergång.

Keep smiling, keep shining

Fatta vad mycket en film kan göra, för mig kan en känsla jag fått av en film sitta kvar i flera dar. Har precis sett en underbar film, och jag känner mig alldeles lycklig och sprallig i hela kroppen. Nu ska jag njuta av denna härliga känsla ett tag.

What happens when almost everyting you do is against what you say? How can you try to live up to all the things you tell everyone else? Start trying harder or just less talking? Trying harder is ofcourse the best thing do to, but it's tough. Well, it's probably just keep on struggling and I'll figure it out...

Haha kom att tänka på en sak. På vårat fotbollsläger för några veckor sen, hade våra tränare gjort iordning olika ord som skulle beskriva en viss person. T.ex vem som har bäst bollkontroll, vem som jämnt skjuter i stolpen osv, och då skulle vi gissa vem det var. Jag fick coolast. ( Coolast som i 'Lugn'.)Och då säger en tjej:

- Hon är alldeles lugn. Alla bara "Ahh, vill ha bollen!" och hon bara "Jahopp, här var bollen nu igen" typ. 'paus' HON ÄR SOM FERDINAND! För han sitter ju bara där och luktar på blommorna medans de andra tjurarna springer runt och stångas.

HAHAHAHA, kul grej att bli jämförd med tjuren Ferdinand. Han är så söt, bara sitter där och luktar på sina blommor under sin korkek. Jag kan faktiskt känna igen mig lite i det. Det är bättre att lugna ner sig lite och tänka, än att springa runt och vara stressad.

Jag har en kompis som kan bli jättearg eller sårad bara för att man inte gör saker som hon ber om, t.ex "Kan du följa med till frisören sen?".

Jag sa ja till just det en gång, men eftersom jag lätt glömmer av saker, hade jag glömt bort det också. Jag sa istället till en annan kompis att jag skulle följa med henne till stan. Jag tyckte att det var nog roligare att följa med till stan än att sitta och glo hos frisören. Så jag sa till henne att jag inte skulle följa med henne till frisören. Hon nickade och sa att det var okej, men det är väldigt lätt att märka på henne när hon blir arg eller sårad. Hon brukar försvinna snabbt, antagligen pratar hon lite skit om mig med nån annan, och sen berätta hon för sin mamma. Nästa gång man ses håller hon sig kanske på avstånd en stund, men sen är allt som vanligt igen. Hon tar allt väldigt personligt, och har svårt för att göra saker ensam. Om hon åker bil till skolan ser hon till att nån åker med henne så att hon slipper gå själv i korridoren och sånt. OCh missuppfatta mig inte, hon är jättesnäll, och söt, och rolig och allt sånt, men jag mår själv så dåligt när hon tar illa upp av sånt.

OBS! Hon tog med en annan kompis till frisören.

Jag har inte skaffat den här bloggen för att få så många läsare som möjligt, eller för att skriva exakt minsta lilla detalj om vad som händer i mitt liv. Utan för att jag har svårt för att berätta om mina känslor för nån annan, och jag vet att jag borde lära mig de, men jag ser det här som ett steg på vägen. Jag har svårt för att berätta om mina känslor för dom jag känner, men jag älskar att skriva, och skriver gärna om mina känslor och nu dessutom till människor jag aldrig ens mött. Jag måste helt enkelt skriva av mig ibland, för det är jobbigt att bära på alla dessa känslor själv. Tro mig, jag har försökt att berätta för min vänner och min familj, men dom förstår mig inte, plus att jag inte vill att dom ska må dåligt bara för att jag kanske har det lite jobbigt för tillfället. Och det är inte så att jag inte är mig själv när jag är med mina kompisar, jag bara visar inte alla sidor lika tydligt. För de jag visar då är helt och hållet mig själv.