Livet är så jävla orättvist! Jag fattar nog knappt själv hur jävla bra jag har det, jag har så mycket och det börjar bli lättare att se det just nu faktiskt. För min kusin har det så sjukt svårt. Hon har alltid haft jättemkt energi och krävt mkt uppmärksamhet. Hennes storebror har då istället blivit väldigt tyst och tillbakadragen. Hon är bara två veckor yngre än mig, så jag har inte fattat så mkt av vad som händer förens nu.

Jag visste att hennes föräldrar skillde sig när hon var liten och att dom hade det tufft. Hon bråkade mkt med sin bror. Nu träffas dom aldrig, det är jämnt bara en av dom som kommer på kalas med släkten. Och det är så svårt för mig att förstå, för min bror betyder så mkt för mig.

Men för ett årsen berättade pappa att hon kanske skulle bli bortaddopterad, för att hon rymde hemifrån och slogs och min farbror klarade inte av henne. Jag grät länge, för det lät ju så himla hemskt. Och visst hade jag hört om många som blivit bortaddopterade, men inte nån jag kände, och jag trodde verkligen inte att min kusin skulle bli det!

Vi har trots allt komit varandra närmare nu. Och hon bor hos en fosterfamilj men är med på en del släktkalas och är glad för det mesta. Hon har det fortfarande svårt, och jag vet inte vad jag ska göra. Men jag försöker visa att jag finns där för henne...

Jag skulle så gärna vilja att hon kunde ha det lika bra som jag. Varför har jag fått det så bra, och hon haft sån otur? Jag fattar inte!