När pappa först kom hem och berättade att farmor var borta. Kramade jag bara honom och storebror. Jag visste inte vad jag skulle göra bara. Farfar och en av mina farbröder kom till oss och åt. Jag skulle på mitt fotbollsläger senare och var lite orolig för hur det skulle gå. Halv tre skulle vi åka in för att ta ett sista farväl av farmor, och direkt efter skulle jag till lägret. Jag gick upp till mitt rum för att hämta mina grejer. Då blev det klart för mig, och jag började storgråta. Jag grät hela bilresan, men när vi väl var där och såg farmor så fridfull, tog tårarna slut, jag snyftade lite bara, men det var allt. När vi gick hade jag en härlig känsla i hela kroppen, jag visste att farmor hade det bra och att hon slapp lida mer. 

"Se aldrig sur ut,

för vem vet vem som kan bli förälskad i ditt leende."