Kritvitt hår, härligt rynklig, hemmagjord jordgubbssaft, hemmagjorda kakor, stickade raggsockor. Det är bara några av det saker jag relaterar med min farmor. När jag tänker på henne ser jag henne som den idylliska farmodern. Och hon och farfar var nog det gulligaste paret som funnits, farfar busade jämnt med oss små.

Varenda Lucia samma sak, barnbarn, och barnsliga vuxna (min kära pappa), var utklädda och sjöng för släkten hos farmor och farfar. Lussebullar och ischoklad efter.

Varenda julafton samma sak, vi var hos farmor och farfar och åt massa god julmat. Sen skulle jämnt farbror Bengt till en kompis, och just då råkade tomten komma. Massa julklappar till alla. OCh när det var klart brukade jag och min jämngamla kusin sitta och spela julsånger på farmors piano, eller snarare bankade på pianot samtidigt som vi sjöng.

Men allt har ett slut, och farmor blev sjuk. Hon bodde på lasarettet och olika korttidsboenden. Den julen låg farmor i sängen hela dagen. Vi gick in och öpnnade några presenter hos henne, så hon skulle få se vad vi fick. Efter det blev hon aldrig densamme igen, inte jularna heller. Det var nog fem årsen som det började.

Den 3 oktober 2009 kl 12.26 somnade hon sakta in. Halv tre åkte jag, storebror och pappa in för att säga hejdå en sista gång. Farfar och mina farbröder var redan där. Hela bilresan storgrät jag och min storebror höll mig i handen hela vägen. Hon såg så fridfull ut, händerna var knäppta hon höll i en lila orkideblomma.

Farväl farmor

Tack för allt du gav

När du föddes grät du och alla runt dig log.
Lev ditt liv så att när du dör är det du som ler och alla runt dig som gråter.

3 doors down 'Let me be myself''

En av de bästa låtarna, den säger så mycket. Och jag känner igen mig så sjukt mycket i den.

Ingen kan nog någonsin fatta hur mycket musik betyder för mig. Om det var möjligt skulle jag lyssna på musik dygnet runt, men det får räcka med morgon, kväll, och om möjligt även på dagarna. Jag lyssnar på musik när jag mår dåligt, och mår genast bättre, jag lyssnar på musik när jag är glad, och dansar och sjunger så högt jag kan. Jag kan inte säga att jag är särskilt musikalisk, jag sjunger inte så bra, och har spelat ett antal olika instrument men har slutat med det nu. Men när musiken är på och jag är ensam, sjunger jag så högt jag kan och bryr mig inte om hur det låter. Då är jag LYCKLIG! JAg känner musiken i hela kroppen, och det är så underbart!

Life is great as long as I got music

Jag har en kompis som kan bli jättearg eller sårad bara för att man inte gör saker som hon ber om, t.ex "Kan du följa med till frisören sen?".

Jag sa ja till just det en gång, men eftersom jag lätt glömmer av saker, hade jag glömt bort det också. Jag sa istället till en annan kompis att jag skulle följa med henne till stan. Jag tyckte att det var nog roligare att följa med till stan än att sitta och glo hos frisören. Så jag sa till henne att jag inte skulle följa med henne till frisören. Hon nickade och sa att det var okej, men det är väldigt lätt att märka på henne när hon blir arg eller sårad. Hon brukar försvinna snabbt, antagligen pratar hon lite skit om mig med nån annan, och sen berätta hon för sin mamma. Nästa gång man ses håller hon sig kanske på avstånd en stund, men sen är allt som vanligt igen. Hon tar allt väldigt personligt, och har svårt för att göra saker ensam. Om hon åker bil till skolan ser hon till att nån åker med henne så att hon slipper gå själv i korridoren och sånt. OCh missuppfatta mig inte, hon är jättesnäll, och söt, och rolig och allt sånt, men jag mår själv så dåligt när hon tar illa upp av sånt.

OBS! Hon tog med en annan kompis till frisören.

Jag har inte skaffat den här bloggen för att få så många läsare som möjligt, eller för att skriva exakt minsta lilla detalj om vad som händer i mitt liv. Utan för att jag har svårt för att berätta om mina känslor för nån annan, och jag vet att jag borde lära mig de, men jag ser det här som ett steg på vägen. Jag har svårt för att berätta om mina känslor för dom jag känner, men jag älskar att skriva, och skriver gärna om mina känslor och nu dessutom till människor jag aldrig ens mött. Jag måste helt enkelt skriva av mig ibland, för det är jobbigt att bära på alla dessa känslor själv. Tro mig, jag har försökt att berätta för min vänner och min familj, men dom förstår mig inte, plus att jag inte vill att dom ska må dåligt bara för att jag kanske har det lite jobbigt för tillfället. Och det är inte så att jag inte är mig själv när jag är med mina kompisar, jag bara visar inte alla sidor lika tydligt. För de jag visar då är helt och hållet mig själv.

Det finns något du kan göra med en gång som omedelbart

* får dig att må bättre

* får folk i din omgivning att må bättre

* får dig att hantera svårigheter bättre

* frisätter kemikalier (endorfiner) i din kropp
som får dig att känna dig lättare till sinnes

*får andra människor att tycka om dig mer

* får andra människor att trivas bättre i ditt sällskap

Det är ingen bok du ska läsa eller band du ska lyssna på.
Det är inget nytt du behöver lära dig, men det är ändå något som
många människor har glömt bort.
Det kostar ingenting...men har ändå ett stort värde.

Kan du gissa vad det är?
Naturligtvis...det är ett leende!
Om någon saknar ett leende - ge honom eller henne ditt!

Vad gör man när ens bästa kompis förändras till nån man knappt känner igen? Berättar man? Då kanske personen blir sårad över att jag inte gillar hennes nya "jag". Och jag vill ju inte förlora henne, hon har betytt mycket för mig, och gör det fortfarande. Men jag är rädd att vi ändå kommer glida isär ändå p.g.a att hon förändrats så mycke, ska jag bara låta det hända? Jag har ingen aning om vad jag ska göra!! Men det löser sig väl... Det är väl bara att gå och lägga sig, de säger ju att man vet vad man ska göra sen när man sovit på saken.